Den ända man kan lita på till 100% i slutet är ändå en själv
Jag förstår inte.. sitter hemma instängd på mitt rum, som jag vart hela dagen nu. Har ingen som helst lycka i kroppen så förstår inte hur jag kommer kunna somna ikväll.
Kommer väll antagligen bli som varje kväll nu förtiden, att jag bara ligger och tänker. Tänker, tänker och åter igen tänker. Kan själv inte rå för det. Jag vill sluta bry mig.. men kan inte.
Vet att andra har det sämre än vad jag just har, och inte för att det ska komma ut fel så är jag glad för det. Att jag själv inte ska ligga där på botten. För där har jag vart förr. Och det var den värsta perioden i mitt liv. Men jag vet att jag är faligt nära igen..
Är så trött på mina tankar som flyger runt i mitt huvud som jag inte verkar göra något åt. Jag skriker i mitt huvud. Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Varför har jag blivit som jag var förr? Hade en period efter allt som hände. Efter allt så fick jag en blackout då alla mina känslor runt allt slocknade. Gick runt som en helt tomm kropp med ett leende på läpparna. Som en robot svarade, diskuterade och sårade jag folk. Utan att ens känna någon ånger. Aggrisiveteten ökade och förstörde sammanhållningen i familjen och tillslut kände jag bara rädsla och hat mot mig inom både familj och annat.
Men jag brydde mig inte. Varför? Det fattar jag än idag inte.. hur jag kunde ha gått så långt.
Men känsorna kom tillbaka tidsnog, och kände att jag visst kan vara älskad av folk.
Har än idag svårt för att ta emot komplimanger och goda ord, för jag vet att dom innerst inne inte menar det. Att dom bara säger det för att säga det och för att dom inte känner den riktiga jag.
Med både upp och nergångar i mitt liv så har det alltid fukuserat sig på detta, kring känslorna. Känslokall eller Kärleksnörd. Fucked up...
Det jag vet är varför allt detta har hänt. Det är både jag som bär skulden och dom. Dom som fått mig att inte tro på kärlek genom skillsmässor efter skillsmässor. Att man inte kan lita på folk inom känslor. Och det bl.a det som är grunden bakom mina känsloutbrott. Och dom hårda orden från dom som man trodde älskade en. Svek, svek och åter svek. Det är ingen som försår detta, ingen som jag stött på iallafall. Men det behövs inte. Bara jag vet om detta så är jag glad.
Med en splittrad familj, släkt och förvirranden bland vänner vet jag inte vart jag står någonstans nuförtiden. svävar runt i ett romt rum utan tid. Vart jag är och vart jag ska är frågan jag inte ens kan tänka mig att ställa. För har frågat mig själv den för mpånga gånger förr. Vad gör det för skillnad att ställa den nu?
Andras fobi kan vara spindlar, eller höjder. Min är Känslor..
Den ända man kan lita på till 100% i slutet är ändå en själv..
